Märk väl, o du fria individ, att här presenteras icke ett alternativ eftersom det i alternativens föreslående natur ligger ett auktoritärt axiom som kritiserar, och således inkräktar i, individens sinnevärld samt naggar hennes frihet. Vad som här presenteras är allenast en idé! En idé som sedan kan anammas till den grad som behagas, beroende på individens val.
Slavar och slavdrivare, baroner och livegna, mästare och gesäller, arbetare och kapitalister; Obehagliga påhitt som hör till den förgångna dumhetens tid. Personligen förstår jag inte hur idéen om klyvningen mellan förtryckande och förtryckta kunde vinna ett sådant oerhört universellt gehör! Det anammades fram till föregående sekels epokgörande idékamp då individer, utifrån sig själva, insåg att förtryckarsamhället var ett missförstånd! ’Oj då!’ hörde man på gatorna då självständiga individer med rödlätta ansikten insåg sina snedsteg och som självklar följd uppstod statisk frihet. Nu när missförståndet är utrett hävdar DP att ”Allt är uppnått, intet är att uppnå”. Kort och gott; nu kör vi bara, släpp allt fritt; Heja frihet!
Det nuvarande maktförhållandet i Sverige är blott en kvarleva, eller ett ont bihang, från dumhetens svunna tid och bör därför förslagsvis uppluckras. Sverige är inte värt en bättre regering än den idag styrande regeringen eftersom Sverige inte är värt en regering i över huvud taget! Sverige är de facto inte värt en stat, inte ett landsting eller blott en kommun. Sverige är icke ens värt sin nationella bestämmanderätt eller suveränitet, och således inte heller sitt namn. Det är alltså inte heller bebott, eftersom det inte existerar, och följaktligen är inte folket i det definierade området uppdelat i några samhällsgrupper och kan givetvis inte heller besitta några rättigheter. Det svenska folkhemmet försvinner alltså i ett rökmoln på grund av sin egen oundvikliga paradox. Arbetsrätt, trygghet, miljölagar och andra halvhjärtade påhitt får lämna plats åt, ja just det; frihetens egna självuppfyllande profetia.
Det samhälle vi målar upp är inte ett samhälle, eftersom samhället i sig är ett kollektivt fenomen. Den enskilda människan skapar samhället, men bara om hon vill skapa samhället; det är ju inget tvångssamhälle vi talar om. Nej, ett samhälle i det stora hela är det ju inte ens tal om.
Namnet Drömpartiet kan missförstås och kräver därför sin förklaring. Vi är ej ett parti, utan ett medel. Ett medel för att kunna avskaffa allt som har med allt att göra och endast lämna kvar den enskilda individen, totalt alienerad från allt i sin omvärld, blott kvarlämnad till sin egen fantastiska kreativitet!
Drömmare i alla länder, frånsäg er allt!
Andra bloggar om: Kåseri, Politik, Satir, Filosofi, Idealism
