Har inte känt mig så peppad på att blogga den senaste tiden (läs: månaderna)
men idag vid läsning av Niklas Ekdals förbannat idiotiska utspel på DN:s ledarsida är det svårt att hålla käften. Niklas har idag fått upp ögonen för ungdomars psykiska ohälsa i allmänhet och unga tjejers i synnerhet. Denne skriver att ”var tionde flicka lär ha skurit sig för att lindra sin ångest. Det är dags att ta den epidemin på större allvar och att gå på djupet med orsakerna”. Detta är självklart välkommet. Så vad är då orsakerna enligt herrn i fråga? För att skänka sig själv lite trovärdighet nämner han i förbifarten kraven från vuxna och kompisar, föräldrars utevaro, utseendefixering osv. Dessa faktorer benämner han som diffusa och han tycks därmed inte riktigt vilja kännas vid dem. Här stänger han effektivt dörren till en analys av hur dessa faktorer ens uppkommer. Han skakar av sig dessa små petitesser genom att peka på att de är följder av ungdomars spelrum. Eller för att citera honom själv: ”frihet är jobbigt” [sic!]. Eftersom Niklas vurmar för denna frihet i sig så blir följden av hans resonemang att han ger blanka fan i vad den får för följder.
Som en blixt från klar himmel slänger han därpå in två borgerliga hjärtefrågor. Dessa skulle egentligen kunna vara vilka som helst. Det är inte som att man behöver följa någon röd tråd som ledarskribent på DN. Det skulle exempelvis kunna vara vårdnadsbidraget (med en lös argumentering kring en stressavlastning för lidingöungdomar då någon fattig stackare dammsuger deras rum) eller kanske hårdare immigrationspolitik (med en lös rasistisk ”argumentering” kring skattelättnader som skulle motivera ungdomar att skaffa jobb). Möjligheterna är oändliga. Niklas väljer dock, trendriktigt, att slänga till med; Skolan och Arbetsrätten!
Vad gäller skolan så målar han upp en skräckbild med högstadieelever som springer runt på borden och försöker banka sönder rutor stup i kvarten. Härvid rör han stressen och osäkerheten i skolan vilket i och för sig är bra. Därpå kunde han till exempel nämna hur specialpedagoger och sidoresurser är på extremt undantag i dagens grundskolor. Han kunde nämna att antalet undervisningstimmar skärs ner som en smygbesparing vilket avlegitimerar närvaron i skolan. Han kunde nämna att skolorna idag inte ens är fysiskt bestående eftersom friskolorna ofta hyr in sig i lokaler här och där under oviss tid, vilket självklart skapar osäkerhet. Men något sådant blir det inte tal om.
Niklas presenterar istället den enda problemformuleringen som ligger rätt i tiden, nämligen urholkningen av ”lärarnas auktoritet”. Sådärja. Effektivt så slipper han ta sig an orsakerna till bristerna i dagens skola som han inledningsvis sagt sig vilja gå in på djupet på. Det sorgliga är att han inte ens försöker sig på att förklara hur detta med ”lärarnas auktoritet” praktiskt ska åtgärdas. Det är egentligen inte särskilt underligt eftersom problemformuleringen stämmer in med rådande hegemoni och då behöver man inte förklara. Det är liksom det som är finessen. Sådär i parentes är det intressant hur han, mellan raderna, förespråkar en tillbakagång till den skolpolitik som kom att omprövas just i den veva som Niklas inledningsvis uttrycker aktning för, nämligen då ungdomars spelrum utökades och ungdomskulturerna var på uppsving.
Sedan tar han alltså upp arbetsrätten som en orsak till ungdomars psykiska ohälsa. Han påstår indirekt att Lagen om anställningsskydd bidrar till en känsla hos 14-åringar att streta i en lång uppförsbacke. Istället för att tala om den stress, osäkerhet och i många fall mycket ångestfyllda tillvaro som osäkra anställningar och visstid medför för merparten av arbetande ungdomar idag så vill han helt krasa sönder den fasta anställningen. Lösningen är inte enligt Niklas att man ska ha säkerhet och trygghet. Oh nej. Osäkerheten som idag råder för ungdomar på arbetsmarknaden ska inte åtgärdas utan den ska utökas. Den ska utökas till att gälla alla på arbetsmarknaden. Ingen ska vara säker. Alla ska kunna avvaras utan förvarning. Annars blir det ”åldersapartheid”. Skit för alla helt enkelt. Där har vi Niklas lösning.
Sedan kommer skamgreppet. Det som gör att jag totalt tappar respekten för Niklas som medmänniska. När han helt sonika säger att tjejer skär sig i handlederna för att det är en trendgrej. Att det är lite coolt, liksom. Vips så har han helt klippt av problemet från alla faktorer som har frambringat det. Vips så har han helt vältrat över problemet på tjejerna själva. Vips så har detta enfaldiga as visat sitt rätta tryne. Fyfan säger jag bara. Fy fan…
(En sammanfattning för er som inte orkar läsa Niklas text: Tillbaks till 50-talets skolpolitik! Trygghet på arbetsmarknaden är skit! Ungdomar som mår dåligt får skylla sig själva!)
___________
Konflikt!: Akuhujan klär av klassamhället, Petter om allas självklara rätt att rädda miljön, Den udda vinkeln om mp, Kim müller länkar, Slutstadium om tro, Under Täcket om att omvända en liberal, Vida Latina i colombia, Samhällsfeber om avgiftssamhället (smaka på det!)
Andra om: skola, politik, Niklas Ekdal, DN, idioter
Så, det som du säger är, i korthet, att det är bättre att tjejer skär sig och att vi tycker synd om dem, än att vi får tjejer att sluta skära sig genom att nyktert analysera de faktorer som sannolikt gör att det överhuvudtaget sker?
Och att grupptryck är en myt.
Samt att en mer flexibel arbetsmarknad där en fast anställning inte är ett livstidskontrakt vilket gör att ungdomar inte får fast anställning är dåligt. Jag jobbar själv som projektanställd, har gjort så i över ett år, med extremt liten chans till fast anställning. Om det hade varit lättare att avskeda folk hade jag sannolikt varit anställd vid det här laget.
Det enfaldiga aset är nog du.
Exakt. Det är precis det jag säger. Vad bra att du klargjorde det. Det kan man faktiskt tydligt utläsa ur ”Vips så har han helt klippt av problemet från alla faktorer som har frambringat det”. Vilket jag framhåller i lysande positiv dager eller hur?
Om du köper att lösningen på problemet med ungdomars psykiska ohälsa är att ”upprätta lärarnas auktoritet” och krasa sönder arbetsrätten så är det upp till dig. Jag, för min del, känner mig aaaaaaningen skeptisk.
Vad gäller tillförandet av nya resurser till skolan har du så fel man kan ha. Sverige lägger redan ned mest pengar per elev i hela världen – så för lite resurser kan OMÖJLIGT vara orsaken till den svenska skolans haveri.
Och just problemen med skolan tror jag absolut är en av nyckelfaktorerna till att tjejer skär sig, i och med att skolan utgör en ENORM del av varje ung människas liv.
Så vad har förändrats i skolan?
1. läraryrket har tappat i status –> mindre kvalificerade personer söker till lärarutbildningarna –> elever får sämre och mindre engagerade lärare
2. elevunderlaget har förändrats, primärt genom invandring som tyvärr lett till kulturkrockar, mer stök i klassrummen och därmed också försämrad studiemiljö. (man kan jämföra invandringen med ganska normala svenskar som när de reser utomlands ofta beter sig hur jävligt som helst – svenskar är ju just ökända för detta)
Sammantaget har förutsättningarna för gemene elev att införskaffa sig nya kunskaper försämrats dramatiskt – samtidigt som dagens samhälle kräver att man är välutbildad och ”duktig i skolan”. Det går helt enkelt inte att leva upp till omgivningens förväntningar och det generella idealet.
För att tala i psykologiska termer skulle man kunna sammanfatta mitt inlägg med att bakgrunden till att många mår dåligt, är den låga kongruensen mellan självbilden och idealsjälvet.
Tack för mig!
Hej Marcusen
Jag tycker också att Niclas kolumn innehåller flera konstigheter som skall ifrågasättas.
Men hur obehagligt det än kan verka så kan det i en viss lokal social miljö uppkomma ett ”mode” i att lida. Man kan få gemenskap i det destruktiva precis som i det positiva. Egentligen inte något konstigare att det bildas grabbgäng som ”älskar” att slåss.
Men att det sedan är grogrunden för denna destruktiva gruppgemenskap som man skall finna och åtgärda är en annan sak. Men det kan ändå vara bra och veta att vi människor har denna egenskap att skapa kollektiva beteenden även i det destruktiva.
Att tjejer skär sig är ett sk multifaktoriellt sk stress och sårbarhets fenomen.
Det beror på biologi, föräldraanknytning. socialt stöd, egen upplevelse av livets mening, gränssättning, brist på positiva visioner, otur med kompisrelationer, socialpsykologiska samverkansfaktorer, samhällets mentala signaler (media), utslagningsmekanismer, utanförskap och all detta i en salig gröt av processer.
Om det inte fanns förklaringar så skulle ju alla tjejer skära sig och så är det ju inte.
Min fru jobbar exakt med detta. Det är inte så enkelt att det är bara tjejer från socialgrupp 3-5 som skär sig. Även övre medelklass har döttrar som lider och har ångest och svarta tankar.
Själv tror jag att detta med begreppet Trygg Anknytning är den viktigaste komponenten. Detta tillsammans med den extrema kommersiella medievärldens stimuli i att duga och vara på ett visst sätt. Tjusig, cool och rätt.
Hejdå
Förvånansvärt dåligt skriven av Niklas och riktigt luddig slutkläm.
Jag håller med dig Marcus om att nedskärningar på specialpedadgoger, undervisningstimmar och lokaler skapar osäkerhet och förvirring inom skolväsendet.
Men från detta är det ett relativt separat problem att de lärare som finns inte respekteras av elever och att deras ”auktoritet urholkas”.
Bra skrivet, Marcusen!
Apropå ämnet har Saker Under Huden skrivit ett sjukt bra blogginlägg om just tjejer som skär sig själva (och den totala bristen på genusperspektiv i debatten):
http://sakerunderhuden.blogspot.com/2008/03/det-tysta-upproret.html
[...] konflikt är det flitigt: Marcusen, Vida Latina om konflikten mellan Colombia och Venezuela, både samhällsfeber och petter om SAP [...]
FYI:
Det är inte Niklas påhitt att det kan ha blivit ”trendigt” att skära sig. Det var en rektor på en skola i Dalarna som kände att det var dags att tala ut om det h*n och lärarna upplever på sin skola, delvis utifrån det flickorna själva berättat.
Läs gärna artikeln:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=745060
[...] Konflikt: Reciprocity och Marcusen [...]
Naturligtvis kan en individuell analys härleda viss psyksik ohälsa till till exempel anknytningsteori men det de ovannämnda missar och blint stämmer in i är den hegemoniska kör som sjungit ända sedan f(lum)olkpartiet valde att ta upp den svenska skolan som sin huvudfråga att profilera sig med i alliansen. Ungefär sedan dess har en ny diskurs kring den svenska skolan startats. Någon som kan fylla i med statistik i hur mycket ordet flumpedagogik användes innnan folkpartiets utspel till exempel? Det är naturligtvis PR-konsulters förtjänst att diskursen nu närmast cementerats som allmänt tankegods. Det är därför Niklas Ekdal häver ur sig såna här helt ogrundade påståenden just vid detta tillfälle. Det är ju tamejfan ett skämt! Har man varit på andra skolor i resten av världen är det inte så svårt att se att skolkampen har kommit längre här än i många andra delar av världen, även om det fortfarande främst är en arbetskraftsproducerande institution. Vad gäller att skära sig så kan man fråga sig vilka sociala mönster som möjliggör olika typer av anknytningsfigurer hos vissa barn, jag menar, alla männsikor lever i en kontext! Och därför blir ett klass och genusperspektiv oändligt mycket intressantare än att skuldbelägga föräldrar (anknytningsobjekt) eller individualisera problemet och hänvisa till ett luddigt mediaideal.
Hej!
Har själv arbetat på en avdelning där självdestruktiva flickor lagts in. Upplever att dessa tjejer är väldigt vilsna på något sätt. Många har svårt att känna sina egna inre känslor, har på så sätt svårt att visa känslor och framför allt gråta. Tyvärr finns vad jag vet ingen forskning på detta. Gråten och sorgeprocessens i slutänden välgörande läkande för kroppen. Istället tar man till självskada, för att få ur sig en massa känslor. Vid självskada skapas även endorfiner som minskar ångest och oro. Trendigt? Har upplevt att flickor med självskadebeteende gör allt för att vårdpersonalen inte ska hitta gömda rakblad och vassa föremål vid en kroppsvisitation. Det blir en rolig grej att lura personalen såmycket som möjligt, manipulativt beteende är vanligt. Det blir en sport. Det är vanligt att flickor som inte haft självskadebeteende har börjat skära sig efter kontakt med flickor som skär sig på avdelningen. I botten finns ofta någon form av svek, tror jag, från vuxna eller kompisar. För lite gränssättning från föräldrar, curling-fenomenet (”ge dit barn allt som du inte själv har tid att ge det”), för höga krav på barn (var är den villkorslösa kärleken?), för lite krav också för den delen. Mobbing i skolan, sjuka kroppsideal (samhällets självspäkning, journalisters egen dåliga självkänsla). Allt färgar av sig, på något sätt. Det skapar lågt självförtroende och självkänsla hos ungdomar som desperat letar efter en identitet och ett ideal. Vuxnas egna problem förs över på barnen. Ringar på vattnet.
Det här är säkert bara en del av orsakerna, men dessa tjejer skriker efter hjälp, då är det viktigt att ha åtminstone en vuxen människa omkring sig med åtminstone en grundstabiltet inom sig och som kan skapa en anknytning till flickan eller pojken. Anknytning tror jag är fruktansvärt viktigt, den startar samma dag som man föds.
Jag tycker det var bra skrivet och en vettig kritik… att Viktor är så pantat att han inte kan fixa sig ett jobb visar väl på nivån av relevans i hans inlägg (jag menar, med tanke på att V köper allt annat så kan man väl gissa sig till att han också tror vi lever i en meritokrati vilket är lite kravet för att rådande ideologiska toppstyre ska vara legitimt? Så han borde alltså vara lite korkad eller nåt)
Att lärarauktoritet löser ungdomars sociala problem är en lite för enkel lösning för att den skulle vara på nåt sätt äkta men sen så brukar ledarsideskribenter med möjlig journalistsexamen inte vara hejare på ungdomspsykologi eller vidare analys bortom den som enklast och mest fylllande kan täcka en ruta med text.