Handen på hjärtat, visst fick finanskrisen en att dra på smilbanden till och från? Plötsligt var det ju så tydligt. Den enda vägens politik hade visat sig omöjlig, i och för sig inte för första gången; men ack så slagkraftigt! En rörande enighet spred sig: den hittillsvarande rovkapitalismen fungerar inte, nu ser vi oss om efter alternativen. Var det verkligen så, skulle den ständiga offensiven ersättas med ett faktiskt handlingsutrymme? Pilar pekade ditåt, och med såna prognoser kände man sig stärkt. Nu skulle de som skapat smällen även få ta den; heureka!
Men vi grep efter halmstrån. Vi kunde peka, förklara och ge fan på att en annan ordning skulle se dagens ljus, men innerst inne rådde det väl aldrig någon tvekan om vem som leder och fördelar, vem som skulle komma undan och vem som skulle få ta smällen?
”Det är inte de som har de glassigaste jobben som tvingas gå ner i arbetstid” säger Alf Mellström på Seko Posten.
I förra veckan öppnade Metall pandoras låda. De var säkert pressade. Man kan tänka sig ett otal skäl till varför de lägger sig platt. Dessa kan vara mer eller mindre bra, men egentligen irrelevanta. Det intressanta är inte Metalls avsaknad av ryggrad, utan den iskalla systematiken som nu ser till att smällen inte träffar dem som skapat den, utan istället slår – med oerhörd kraft - mot alla dem som inte är ansvariga för den.
Skadeglädjen har aldrig känts så fjärran.
Ja, det var ju minst sagt på tiden att du uppdaterade bloggen.
haha, visst var det så