Den moderata partisekreteraren Per Schligmann är en man som badar i cred. Cred som han tillräknas icke bara från sina nyliberala polare utan från alla möjliga, märkliga, håll. De som sköljer honom i beröm förenas inte, nödvändigtvis, i gemensamma politiska värderingar utan snarare endast i sin beundran, respekt och förundran inför hur moderaterna etablerat en sagolik framtoning i media. En saga om förändring, lyssnande, välfärdskramande osv. Ni kan den storyn.
Jag vill egentligen bara påpeka att Per Schlingmann enligt min mening inte tycks vara mer än en halvfigur vad gäller medial strategi. Hur kan jag påstå något sådant?
Till en början kan vi betänka var förebilderna för den moderata förvandlingen återfinns, så blir det så smånigom ganska tydligt att Schlingmännen inte behärskat sin ”verktygslåda”. Bush, Clinton och Blair (eller snarare deras Schlingmens) förfinade den strategin som även moderaterna brukade sig av. Så egentligen var det bara för moderaterna att imitera. I idén så är det enkel populism. Det går i mångt och mycket ut på att säga det som man empiriskt (genom exempelvis opinionsundersökningar) vet att en majoritet redan vill. Sedan utformar man en populism (..ursäkta – ”politik”) i enlighet med vad folk redan vill, får det att låta progressivt och serverar folk det dem redan sagt att dem vill ha. Man ska vara en riktig jävla jubelidiot för att inte tilltala folk då.
Att Reinfeldt & Co utöver detta understryker att partiet är resonerande, lyssnande osv är fullkomligt onödigt. Folk vet ju vad dem vill, och har dem inte förstått att moderaterna kommer att stilla deras önskningar så spelar det ingen roll om partiet påstår sig vara lyssnande. Om strategin lyckats så vet dem redan det. Och moderaterna fick ju faktiskt folk att förstå.
Det finns dock ett problem med den här strategin. Det är ju nämligen så att politiken som sedan genomförs rimligtvis inte kommer överensstämma med de ord som yttrats. Självfallet är det så eftersom orden bara var ett medel på vägen. Det är dock först här som kan man tala om skillade mediamän. Det är här om någonstans som Shlingmann borde bevisa att han kan någonting om propaganda!
Eftersom politiken kommer se fatalt annorlunda ut än vad löftena utsade så kommer opinionen rasa och därför är det helt nödvändigt att folk förstår att politiken visst infriar de löften som getts. Detta är själva kärnan i den här strategin, men den tycks halvfiguren Schlingmann glömt bort. Istället ser man hur Reinfeldt och company övergett sin image som lyssnande parti. Istället besvarar den dumfan opinionsraset med att politik och reformer tar tid och han låter det mer eller mindre förstås att det finns en nyliberal agenda som ska infrias till varje pris – folk ska fan förstå att det är för deras eget bästa, förr eller senare! Den lyssnande imagen är borta. Den framgångsrika propagandan är borta. Den för en tid så framgångsrika Shlingman visar sig inte ens kunna behärska en propagandastrategi som han kopierat. Kvar finns bara unken högerpolitik av värsta sort, och ett gäng propagandister med byxorna nere.
__________
På Konflikt: Akuhujan om att aldrig kunna släppa garden, Jordränta skriver film, Slutstadium hatar fotboll, Syrran dödar en blogg och Vida Latina tipsa(de) om böcker
andra bloggar om Schlingmann, moderaterna, Reinfeldt, politik, propaganda
Håll till godo!
